För ett par veckor sedan återvände jag fån en resa med transsibiriska
järnvägen från Moskva till Beijing. En gammal dröm gick i uppfyllelse. Jag
ville uppleva hur stor världen är. Det märker man inte under en flygresa. Jag
ville resa enkelt och begränsat. Så blev det. Under en vecka i Sibirien såg vi
en massa björkar och gråa samhällen i Sibirien. Sedan blev det stäpp och
öken i Mongoliet under ett par dygn. Det var mycket vilsamt att färdas på det
sättet. Men också mycket spännande att vistas i områden, som jag inte har
haft så mycket erfarenhet ifrån. För att inte tala om roliga och stimulerande
möten med reskamrater, försäljare på perrongerna och fantastiska
naturupplevelser
Den som reser har något att berätta heter det. Så är det nog. Det är framför
allt ett reseminne som dröjer sig kvar i mitt minne. Under några dygn gjorde
vi uppehåll i Mongoliet och for ut i stäppområden invid Gobiöknen för att
visats bland hästfolket, en av jordens sista stolta nomadfolk. En gång var de
härskare över världens största nation under ledning av Djingis Khan. Landet
sträckte sig under tolvhundratalet från Peking till Ungern. Hur de kunde
behärska ett så stort område är för mig en gåta. Nu bor det 2-3 miljoner
mongoler i Mongoliet, som är ett av jordens kargaste områden.
Jag kommer inte ihåg att jag någonsin upplevt så djup tystnad som där i
öknen fjärran från alla ”civilisationsljud”. Mörkret under natten var kompakt
förutom en gnistrande stjärnehimmel fjärran från all elektricitet.
Vi tillbringade natten i jurtatält eller ger, som de kallas på mongoliska. Den
symbolik, som återspeglas i detta nomadtält berättar om en djup
livsförståelse och gav mig impulser, som jag gärna berättar om.
Det tar ett par timmar att sätta upp respektive ta ner ett sådant tält för en stor
familj. Bara en vetskapen bekräftar tanken på livet som en resa mot
evigheten, där vi får vara beredda på att då och då våga göra viktiga
uppbrott.
Dörren är alltid belägen mot söder. Därifrån kommer ljuset och värmen. Det
är en påminnelse om att leva öppet mot det som är gott i livet. I vår kultur
bombarderas vi alltid med dåliga nyheter. Det är viktigt att inte fly från
verkligheten. Men man kan fylla den mentala ryggsäcken med så mycket
elände att man alltid söker det negativa, för det känner man ju igen. Men
fyller man säcken med det som är gott och rensar ut det andra, så blir man en
människa som ser möjligheter där andra ser svårigheter.
Mot norr sätter man det vackra hörnet. Där samlas familjens minnen i form
av fotografier och värdefulla saker. Där på väggen hänger man också upp
påminnelser om familjens djupaste värderingar, symboler för ro, hopp,
kärlek och mening. Det hörnet hjälpte nomaderna att bevara sin djupaste
änklighet under kommunistiskt förtryck liksom ikonerna, helgonbilderna i
det forna Sovjet hjälpte till att bevara den ryska folksjälen under
materialismens förtingligande av människovärdet.
Det runda tältet bärs upp at två pelare, som är symboler för det kvinnliga och
det manliga. De står mitt emot varandra och på samma plan. Jag tänker på
Khalil Gibrans underbara kärleksdikt: Älska varandra, men gör inte kärleken
till en boja. Låt den hellre vara ett rörligt hav mellan era kärleks
stränder…Eken och cypressen växer inte i varandras skugga. De två pelarna
bär upp en ring som med sina gula färger avbildar solen. Den utgöröppningen uppåt rymden för att släppa ut röken från eldstaden och för att
släppa in solens värme och ljus: Jag tänker på en bön av en professor i
ekonomisk historia: Gör vår kärlek till ett fönster mot din rymd. Från
solringen i taket går det ut takpinnar i solens varma färger, som sträcker sig
fram till väggen som är rund. Alla som vistas i tältet omsluts av värme och
välsignelse från mitten.
Att lägga sig att vila där är som en hel gudstjänst, när den är som bäst. Det är
en träning att få känna sig omsluten och få vila i ljuset och friden.
Anders Åkerlund